Han skulle aldrig kunna gå vilse i denna skog, träden, fåglarna tom solen var hans vänner Han älskade att bara gå omkring i sin skog, lyssna till fåglarnas och vindens sång. Han följde stigen som slingrande letade sej framåt, helt ovetande var den denna dag skulle ta honom.
Visst är det skönt när allt känns bra? När allt bara gå ens väg, jobbet, vännerna, familjen. Man vaknar på morgonen, trött och ibland leds men man vet att allt kommer kännas bättre bara man får i sej lite kaffe.
Ingenting kan gå fel, fru Fortuna sitter på ens axel och ler sitt bredaste leende. Människor man möter ler och hälsar, nickar igenkännande när man är och handlar.
Sådant känns bra fast man inte tänker på det så mycket. Att få vara med vänner och bara prata om allt och ingenting, komma på jobbet och känna att man betyder något, att man gör någon glad. Det är ju det som allt handlar om, eller?
Har du vaknat nångång och trott att det är din tur, att det här är din absolut sista natt i livet?
Det har jag.
Vinden som tidigare varit som smekningar mot hans kind, blåser plötsligt isande kall. Den stoppas inte av hans tunna jacka. Dess ilande kyla bryter sej igenom alla kläder och biter sej fast i hans kropp. Han tittar upp mot himmelen: 'Solen, var tog solen vägen? Den fanns där för en sekund sen.' Himmelen är nu grå med svarta strimmor som sakta äter upp ljuset.
Han känner en oförklarlig rädsla smyga sej på honom, han ser sej omkring men kan inte känna igen sej även fast han gått stigen otaliga gånger förr.
Träden är inte gröna och fyllda av liv, de verkar högre, mörkare än vanligt. Den vältrampade stigen har försvunnit under hans fötter och det enda som syns är smal, svart linje som slingrar sej fram i den nu all mörkar skogen. Han stirrar vilt omkring sej, hjärtat har börjat bulta våldsamt i hans bröst. Paniken tvingar fram tårar när han inser att han är vilse, han är vilse i sin egen skog.
Han försöker samla ihop sej, hålla paniken i schack, så han sätter sej ner på en sten. Han har blivit lärd att när man går vilse ska man ta det lugnt och tänka igenom situationen. Där han sitter blir han kall i hela kroppen, paniken är för stark för att rå på. Han ställer sej upp och rusar blint, rakt ut i skogen. Han springer till krafterna är slut och sen tvingar paniken honom en liten bit till. Tillslut faller han ihop, ligger och skakar, snyftar i fosterställning. Hans tankar snurrar runt så fort att han inte kan tänka alls, ' Ska jag springa, mer? Varför är det kallt? Var tog stigen vägen? Hur många bultar finns det i Ölands bron' Han tänker på allt och ingenting, har ingen kontroll på sin tankar alls. Till slut orkar han inte kämpa emot ber utan låter dom ta över helt. Tårarna sköljer bort svetten från hans ansikte.
Tänk dej en helt vanlig kväll. Du sitter hemma och tittar på en film med några vänner. Plötsligt börjar hjärtat öka takten, snabbare, snabbare. Känslan att du inte längre kan kontrollera dej själv tar över. Du börjar skaka och kallsvettas. Ångesten tar tag i dej, skakar dej och kramar musten ur dej och du tror att du ska dö. Du sitter bland dina vänner, vill säga att det är nåt som är fel men får inte fram ett ord. Du är fånge i din egen kropp och ångesten håller på att svälja ditt liv men du får inte fram ett ord, inte ens ett hjälp.
Har du känt så nångång? Det har jag, det är en stor del av mitt liv. Det är något som kommer utan varning och sliter sönder mej, lämnar mej trasig och rädd. Panikångest. Den lämnar mej aldrig, utan bara väntar, vakar till den får läge. Vaknar mitt i nätterna, skakandes, snyftades med en puls på 200 och torkade tårar på kinderna.
Långsamt börjar han kunna andas som vanligt igen, pulser återgår till det normala. Det känns som om han sprungit jorden runt, kroppen skakar. På vingliga ben reser han sej upp och torkar bort tårar och svett som svider i hans ögon. Han tar ett djupt andetag, vad var som hände? Han ser se omkring och försöker samla sina tankar. Långsamt, på trasiga ben, börjar han söka stigen tillbaka. Skogen har blivit kall och mörk. 'Någonstans därborta finns vägen tillbaka', tänker han. 'Någonstans'
Det här var en sak som jag skrev för nåra år sen. Är väl inte så bra skrivet och jag har tagit bort en del stycken som var med på första versionen. Det är ett tafatt försök att förklara panikångest men likväl ett försök som jag står för.
Idag har jag lärt mej leva med det, har en underbar flickvän som alltid stöttar trots att jag är otroligt svår att leva med. Utan henne, min familj och dom vänner som orkat med mej, hade jag inte varit på den här nivån nu.
Skönt att skriva av sej lite, det var ju ett tag sen sist och man vet inte när det blir nästa gång. Nu ska jag läsa. Hejdå.
1 kommentar:
Jag började gråta när jag läste det här.. Otroligt rörande text. Jag älskar dig Andreas / Din Emelie
Skicka en kommentar