Det har nu gått från totalt jävla mörker till att inte känna alls. Det är tomt, ingen smärta ingenting. Lever helt i förnekelse, kan inte tänka på det alls. Är det fel på mej? Ska jag gå i bitar längre, har jag redan accepterat att jag inte får träffa honom knappt alls?
1 kommentar:
Ta dig i kragen och tänk lite positivt!! i stället. Tänk om Tristan läser det du skriver kan ju han bli ledsen och få dåligt samvete för att han flyttat från sin pappa.
Tänk på de stunder ni haft och kommer arr ha tillsammans och att ni snart ses igen.
Skicka en kommentar